En AI är inte mänsklig! Den har ingen själ! Den kan ALDRIG skapa saker som berör. Ja det där har man hört ganska mycket av senaste åren. Kanske var dom tidiga AI-modellerna rätt dåliga, men hur är det nu? Och hur kan det se ut om ett par år? Låt oss ta vägen via skriven text och poesi här!
Att skriva poesi har i årtusenden varit en djupt mänsklig konstform – en kanal för vår inre röst och erfarenhet. Men nu har en ny sorts poet intagit scenen: artificiell intelligens. Dagens AI-system kan generera dikter som rimmar, berör och ibland till och med lurar oss att tro att de är skrivna av en människa.
I ett experiment fick försökspersoner läsa dikter utan att veta upphov – hälften skrivna av kända poeter som Shakespeare, hälften av en chatbot. Resultatet? Läsarna kunde inte med säkerhet skilja de maskinskrivna verken från de mänskliga, och många föredrog till och med AI-dikterna för deras direkta, klara bilder. En annan studie visar att GPT-4 – den avancerade språkmodellen bakom ChatGPT – i tester av kreativt tänkande gav mer originella och detaljerade svar än människor. Vad innebär detta? Om en maskin kan dikta med sådan finess att vi rörs eller blir lurade, vad händer då med idén om poesin som en unikt mänsklig röst?
Trots farhågorna ser många poeter och konstnärer AI som ett spännande verktyg snarare än en ersättare. AI kan fungera som en slags kreativ kompass eller bollplank. Google-projektet PoemPortraits är ett exempel på människa-maskin-samarbete: användaren donerar ett ord och får i utbyte ett unikt “diksporträtt” där en algoritm vävt in ordet i nyskapade poesirader. Algoritmen är tränad på miljontals ord från 1800-talets poesi och genererar originella fraser i klassisk stil. Resultatet blir ibland överraskande vackert, ibland nonsensartat – men alltid något som deltagaren själv får tolka och bygga vidare på.
På liknande sätt kan en poet idag använda en AI som GPT-4 för att få förslag på metaforer, oväntade formuleringar eller hjälp att komma förbi skrivblockeringar. Andra verktyg som AI-rapparen DeepBeat kombinerar existerande låttexter till nya rader, vilket kan ge upphovsmakare inspiration och råmaterial att arbeta med.
Men det finns också de som ser AI som ett hot mot poesins själ. Kan en dikt skriven av en algoritm någonsin vara äkta? Kritiker påpekar att AI saknar medvetande, känslor och egen livserfarenhet – de saker som traditionellt gett dikten sin djupaste mening. Kognitionsforskaren Keith Holyoak menar att en AI förvisso kan komponera texter som låter vackra, men att den saknar “inre erfarenhet” och därmed aldrig kan nå sann poetisk autenticitet. En maskin har inga egna minnen eller känslor att ösa ur; den efterapar bara språkets mönster.
När ett AI-system skapar poesi gör det det genom att mixa existerande stilar och metaforer den lärt sig av oss människor. Somliga skulle hävda att resultatet då blir ytligt, en sorts pastisch utan egen själ. Dessutom väcks frågor om originalitet: Om en AI tränats på tusentals mänskliga dikter, hur vet vi att den inte enbart återanvänder fraser och idéer? Projekt som DeepBeat belyser dilemmat – dess "nya" raptexter byggs ju bokstavligen av befintliga textrader. Även när AI genererar från scratch är det statistiska kombinationer av mänskligt skapade ord och bilder. Är det mindre äkta för att källan är en maskin, eller spelar bara textens kvalitet och effekt roll? Här råder delade meningar i poesivärlden.
Samtidigt kan man vända på perspektivet: Kanske speglar AI-poesin framför allt oss själva. En AI lär sig skriva genom att frossa i mänsklig text – det vi får ut är ett destillat av mänskliga uttryck, återvunnet genom en kiselbaserad hjärna. I PoemPortraits-projektet betonar konstnären Es Devlin att det är “det djupt mänskliga sätt på vilket vi söker och hittar personlig resonans i maskin-genererad text” som är själva kärnan. Med andra ord: Dikten må vara skriven av en AI, men det är läsaren som fyller den med betydelse.
AI kan på så vis fungera som en kreativ spegel. När vi läser en AI-genererad dikt och tycker oss förnimma känsla och mening, är det kanske våra egna erfarenheter och kulturella referenser som vi ser reflekterade. Vissa menar att detta inte gör dikten mindre värdefull – tvärtom kan det avslöja något om oss: vilka teman och bilder vi gemensamt reagerar på. Samtidigt har AI-poesin potential att överraska oss med oväntade kombinationer av ord och idéer, just för att den inte tänker som vi. Den kan framhäva mönster eller skapa bisarra metaforer ingen människa skulle komma på – och därigenom ge nya insikter eller åtminstone nya frågetecken. Till sist kanske frågan är om AI kan uttrycka något genuint mänskligt, och vad vår respons på AI:s dikter säger om det mänskliga.
Vi står mitt i en fascinerande omvälvning: poesin är inte längre en exklusivt mänsklig domän. Men i mötet mellan poet och programvara finns också en möjlighet till fördjupad insikt – AI kan bli ett verktyg som låter oss upptäcka nya sidor av den mänskliga rösten.
Johan Hägerström
Chefredaktör och skribent för Artificiell Existens.
